Första stoppet mot Champions League (-kval)

Reseberättelse från träningsläget i Liverpool i januari, som
tidigare publicerats i Änglarnas medlemstidning 1/08. Nu även
med tillhörande bildgalleri…


Bilder från Liverpool-vistelsen kan hittas här!

Under 90-talets glansdagar var det vanligt med matchträningsläger utomlands vintertid mot meriterade storlag för att bli väl förberedda inför stundande äventyr i Champions League. Sommaren 2008 är det efter många års väntan till slut dags att få kvala till den prestigefyllda

turneringen igen, så vad passade bättre än att återuppta traditionen genom en veckas läger i England. Som student på ö-riket för ett halvår var det svårt att stå emot möjligheten att få se IFK Göteborg spela på engelsk mark för första gången på mer än tio år. Jag lyckades finna ett billigt bussbolag, och drygt sju timmar efter avgång från sydkusten och Brighton var man framme vid Lime Street Station i centrala Liverpool. Ett Liverpool som försöker ta sig bort från de gångna decenniernas bild av en stad präglad av arbetslöshet och sociala problem. 2008 har man, som första brittiska stad sedan Glasgow 1990, blivit utsedda till Europas kulturhuvudstad, vilket man inte behövde många minuter i staden för att bli uppmärksammad om. Tidigare på dagen hade Blåvitt förlorat mot Liverpools ”reservlag” med 1-3, men det kändes inte allt för illa att man inte kunnat se den.

“Everton F.C – the people’s club”
Kulturaktiviteten för kvällen var fotbollskultur och första anhalt för mig efter ankomst var att ta mig mot Goodison Park för att möta upp

en kompis från Göteborg och känna på atmosfären inför Everton-Tottenham. Jakten på att hitta rätt buss dit var också min första verkliga kontakt med den så omtalade scouse-dialekten, vilket var en upplevelse i sig. På rätt buss kom man hur som helst, med en biljett där det stod att jag skulle till Anfield. Både Goodison Park och Anfield Road är nämligen belägna i området Anfield, en knapp kilometer från varandra med Stanley Park som naturlig gräns mellan den blåa och den röda delen av staden. Redan två timmar innan avspark var det gott om folk i området som lystes upp av arenan och den stora skylten på ena

kortsidan; ”Everton F.C – the people’s club”. Längs gatan vid den ena långsidan verkade de flesta av pubarna (givetvis stod folk utanför och drack trots vinterkylan!) i området vara lokaliserade tillsammans med allsköns ställen som serverade chips, pajer och annan klassisk engelsk ”fotbollsmat”. För den med anglofila drag, som inte känner så mycket för alla de nya skrytbyggena i Premier League som placerats långt utanför städerna, så är Goodison Park ett fint exempel på en gammal klassisk arena insprängd mitt bland ett bostadsområde bestående av små gamla tegelhus. Precis när man funderade på om man skulle våga sig på att prova en köttpaj, så vandrade en flock med svenska mästare förbi. Alex, som uppenbarligen fortfarande var ihågkommen i sin gamla klubb, hade fixat biljetter åt hela truppen, som därmed fick se en fin 0-0-match. Lika lyckligt lottad var inte jag, så efter att ha hängt på pubarna utanför och hört på stämningen drog vi oss hemåt till hotellet.

Dagen därpå ägnades åt turistande och shopping på stan. Första besöket i Liverpool, och även om man inte ser sig som alltför finkulturell var det en intressant upplevelse. Förhoppningarna sägs vara att utnämningen till kulturhuvudstad ska driva på den ekonomiska

utvecklingen i staden och skapa en mer positiv image. Samtidigt som Storbritannien på 80-talet, under Thatchers hårda grepp, gick mot en nyliberal ordning nationellt styrdes Liverpool lokalt av en allt mer miltant vänsterfalang, en kombination som skapade problem. Arbetslösheten var stundtals uppe kring tjugo procent – idag är den nere på fyra. Nere vid hamnen håller man just nu på att rusta upp en hel stadsdel, ”The Paradise Projekt” som är ett av Europas största rehabiliteringsprojekt, för runt tolv miljarder skr. Precis bredvid

återfinns det gamla hamnbassängområdet Albert Dock, nu Storbritanniens största samling av kulturminnesmärkta byggnader. Där kan man idag bland annat hitta The Museum of Liverpool Life, The Beatles Museum, Tate Liverpool samt den nybyggda konsert- och kongressarenan Liverpool Echo Arena. Just Beatles betydelse för stadens identitet är för övrigt svår att undgå att märka av. Inte minst i kvarteret Cavern och Matthew Street, som marknadsförs som ”birthplace of The Beatles”. På The Cavern Club spelade Beatles 292 gånger i början av karriären, och även för en som egentligen föredrar Echo & The Bunnymen, om man nu ska snacka liverpoolband, så kändes det att man beträdde historisk mark. Noterbart på shoppingfronten var det stora utbudet av trainers-affärer, vilket måhända kan förklaras av historiska orsaker och det subkulturella fotbollsmodets framväxt just i Liverpool i slutet av 1970-talet.

Hagel på Liverpool Academy
Allt detta undgick dock helt den blåvita delegationen, som bara fick en dryg timmes permission för att besöka stadskärnan under träningsveckan. Samtidigt som jag utforskade staden tränade de istället

på Liverpool Academy, en maffig anläggning endast för klubbens ungdomslag, enligt rapporterna i smärre orkanblåst med hagel stora som tennisbollar. Även dagen därpå när jag var på plats haglade det stundtals, enligt de som varit på plats dagen innan gick det dock inte att jämföra med tennisbollarna på torsdagens träning. Det är naturligtvis svårt att dra några djupare reflektioner efter att bara ha sett en träning, men det var i alla fall kul att se de nya spelarna, och inte minst att få höra Niclas ”Råttan” Carlssons nya smeknamn. På kvällen stundade en skön pubrunda med pints för det fina priset £1,6 och nya intressanta bekantskaper, inte bara i form av nya ölsorter utan även trevligt folk från Liverpool Scooter Club som skulle komma till Sverige i sommar för någon slags sammankomst.

På lördagen väntade min enda chans att få se IFK Göteborg på riktigt, under mitt halvår i England. Manchester Citys reservlag stod för motståndet på Citys träningsanläggning, varför det blev till att gå upp tidigt för att kunna hänga på spelarbussen så vi kunde hitta rätt.

Att detta var A-lagets anläggning, och inte bara ungdomslagens som Liverpool Academy, märktes tydligt. Alla utomstående var bannlysta, och tillsammans med GP:s utsända blev vi först tvingade att stå ute i snön en halvtimme och vänta på besked om Citys Press Office skulle släppa in oss på anläggningen eller inte. Tack vare hjälp av Tord Grip och Mild kom de till slut fram till att det nog inte skulle vara jättefarligt om fyra svenska journalister (tja, det var inte direkt läge att framhärda att man egentligen bara var en simpel supporter) skulle få komma in och se en träningsmatch med deras reservlag, på en i övrigt tom anläggning.

Det skulle visa sig bli en match väl värd att se, och redan efter fem minuter stod det 2-0 till de för dagen rödklädda IFK, efter mål av Pontus och Hysén. Enligt de som även hade sett matchen mot Liverpool var inställningen från de blåvita en helt annan den här gången. Även om de unga engelsmännen tryckte på allt mer i slutet av den första halvleken, och reducerade precis i början av den andra, så kändes det ändå som IFK hela tiden hade kontroll över matchen. Den känslan minskade inte direkt när Mathias Ranegie i den 70:e minuten snyggt punkterade matchen genom att göra 3-1, efter ett mönsteranfall även signerat Tobias Hysén och Pontus Wernbloom. Resten av matchen spelade Blåvitt ut riktigt ordentligt, och med lite tur hade man gjort några mål till. På det hela taget en imponerande insats, även om det var svårt att bedöma det unga motståndet. Enligt de som sade sig veta skulle de dock ligga i toppen av den engelska reservlagsserien. Bäst betyg får enligt mig Hysén, Ranegie, Jakob Johansson samt Stenman i målet, som jag aldrig hade sett spela tidigare.

Efter besöket på Citys fina anläggning i Manchester-förorten Carrington var det raka vägen tillbaka till hotellet, för att förbereda

sig för ännu en utflykt till stadsdelen Anfield, den här gången på andra sidan Stanley Park jämfört med senast. Liverpool-Sunderland på Anfield Road var det som gällde för spelartruppen, medan jag än en gång
fick nöja mig med att hänga utanför och känna på atmosfären samt njuta av ölen på närliggande pubar. Tidigare i veckan hade lokaltidningen Liverpool Echo rapporterat om en välorganiserad grupp Liverpool-supportrar som arbetade för att organisera supportrarna på gräsrotsnivå att köpa tillbaka klubben från de nuvarande amerikanska ägarna Tom Hicks och George Gillett. Missnöjet med ägarna märktes även runt arenan, där det delades ut flygblad som uppmanade till bojkott av alla officiella produkter på arenan tills amerikanarna lämnat klubben. Efter matchen stannade The Kop dessutom kvar på arenan i tjugo minuter, hela tiden sjungandes;


”They don´t care about Rafa,

They don´t care about the fans,
Liverpool Football Club is in the wrong hands
Get out of our club, Get out of our club,
You lying bas***ds get out of our club”

Utanför arenan inhandlade man även det prisbelönta Sunderland-fanzinet ”A Love Supreme”, och dagen efter märkte man att den innehöll en sex sidor lång intervju med Tobias Hysén, som fortfarande verkar vara mycket populär i sin förra klubb. Pubar fanns det här i en betydligt större omfattning än runt Goodison, men som de turister vi var kollade vi givetvis in den kända ”You’ll never walk alone”-skylten samt minnesplatsen för de 96 Liverpool-supportrar som dog vid Hillsborough-katastrofen 1989 först. På tal om turister så var vi knappast ensamma, här syntes asiater och inte minst fula norrmän nästan överallt. En klar skillnad jämfört med Goodison Park. En annan skillnad var att pubarna runt arenan var fulla även under matchen eftersom den sändes på tv. Innan man satte sig på en av dessa var det dock givet att stanna kvar utanför arenan för att få höra ”You’ll never walk alone”-allsången innan avspark, något som dock var en klar besvikelse. Antingen så stängdes allt ljud inne på arenan, eller så är den berömda The Kop-traditionen överskattad. Med tanke på hur mycket mer det lät några minuter senare när de klämde i med ”Liverpool, Liverpool, Liverpool…” så…

Justice for the 96!
Resterande delen av kvällen spenderades på olika dryckesställen längs Oakfield Road, i Anfield-området, vilka alla frekventerades av nöjda hemmasupportrar då de röda vann matchen med 3-0 till slut. Även om alla ställena dominerades av folk som varit på matchen så märktes det tydligt att det var olika inriktning, eller kanske snarare olika klientel, på olika pubar. Desto närmre arenan man kom desto mer utländska fotbollsturister, desto mer souvenirer och desto mer norska i

luften. Pubarna längre bort längs gatan kändes dock mer genuina, och bland annat var vi inne på en mindre pub som såg ut att ligga i ett vanligt bostadshus och som inte var större än gemene mans vardagsrum.
Och just vardagsrum är troligtvis det rätta ordet för att beskriva hur besökarna såg på stället, alla kände alla och brukade åka tillsammans på bortamatcherna vilket man om inte annat kunde konstatera genom alla foton från diverse europamatcher som var uppsatta på väggarna. På puben bredvid fanns det egengjorda The Sun-löpsedlar som uppmanade besökarna att bojkotta tidningen på grund av deras lögner i samband med Hillsborough-katastrofen 1989. Efter att 96 Liverpool-supportrar omkommit på grund av att polisen släppt in alldeles för många på en viss sektion samtidigt som arenasäkerhet på den tiden var ett okänt begrepp, gick The Sun dagarna efter ut med stora rubriker om ”The truth”, vilket tidningen påstod vara att de övriga supportrarna skulle ha stulit från och lemlästat deras döda medsupportrar, allt grundat på anonyma och vaga ”poliskällor”. Av förklarliga skäl har man inte glömt detta tilltag, och än idag säljer The Sun betydligt sämre i Liverpool än i exempelvis London.

Dagen därpå, söndagen, var det dags för mig att sätta mig på bussen mot London och för IFK att ta sig till Manchester för att flyga mot Sverige igen. För min del hade det varit en mycket intressant utflykt, att få se Blåvitt möta City men framförallt att få möjlighet att bekanta sig med staden Liverpool och dess utveckling. Att allt inte är som den glassiga bilden man gärna vill visa upp i samband med kulturhuvudstadsarrangemangen märkte vi om inte annat när vi letade matställe i förorten Kirkby och i brist på alternativ hamnade på McDonalds som utgjorde samlingsplats för de lokala chavsen. Hur som helst, återkommer jag gärna till Liverpool för att se IFK Göteborg spela i Champions League.

Pinkie Brown
Brighton, februari 2008.


Bilder från Liverpool-vistelsen kan hittas här!

Lämna ett svar